Pomperipossas Hyresmarknad

- en saga fritt efter Astrid Lindgrens ”Pomperipossa i Monismanien”, av Peter Cederholm, civilekonom och grundare av bostadsföretagen Lazybee.biz samt LocationPartners.com där man kan hyra ut lägenhet | byta bostad | sälja villa. 2002-2006 var Peter kommunpolitiker i Stockholms Stad. För vilket parti? Läs sagan, gissa sedan. (Facit finns på www.cederholm.net)

NU SKA JAG berätta en saga. Den handlar om en människa, Hans från Haparanda kan vi kalla honom, för det brukar ju folk heta i sagorna. Han bodde i ett land som vi kan kalla Monismanien, någonting måste vi ju kalla det.

 

Hans älskade sitt land, dess skogar, berg, sjöar och gröna lunder, men inte bara det utan också människorna som bodde där. Och till och med de visa personerna som styrde det – favoriterna var de röda, eftersom de sa sig ta från de rika och ge till de fattiga, precis som Robin Hood. O, han tyckte att de var så visa, och därför röstade han troget på de röda varje gång det skulle väljas visa personer till att bestämma i Monismanien. Monismanien var ett så bra samhälle tyckte han, ingen behövde vara fattig där, alla skulle ha sin bit av välfärdskakan, och Hans från Haparanda – som varit arbetslös en tid – var lycklig över att han själv med nytt jobb i huvudstaden åter skulle kunna bidraga en del till det kakbaket.

DET FANNS I MONISMANIEN någonting som hette hyresreglering. Det betydde att man, oavsett var man bodde i huvudstan, skulle betala samma hyra för liknande lägenhet. ”Käre Hans”, sa röda bostadsministern Lars-Erik Lövdén, ”hyresreglering gör så att alla ska ha råd att hyra en lägenhet i innerstan, inte bara de rika!” Och Hans var innerligt nöjd med det och levde glad och lustelig. Ändock fanns det i landet många missnöjda människor som slog på sköldarna och gnydde över ”att i 9 av 10 kommuner hålls hyrorna onaturligt höga av politikerna så att de Rika i tillväxtkommunerna ska ha lägre hyror, samt att de Fattiga i Fittja betalar för höga hyror för att Överklassen på Östermalm ska ha lägre hyror”, som de kallade det. Det gjorde Hans aldrig, ingen i hela Monismanien hade nånsin hört honom gny det allra minsta över att hyrorna i Haparanda var högst i landet, att skattepengar användes till att riva hus där och i en massa andra kommuner. Tvärtom, han tyckte det var alltigenom bra och rättvist, eftersom de visa röda personerna sa att bostäderna, precis som allt annat i Monismanien, var mycket bättre, mer jämlikt och mer solidariskt än i alla andra länder; och Hans tänkte att de många tusen hemlösa vill nog inte bo i husen som rivs, annars hade man ju inte rivit dem!

 
DENNE HANS FRÅN HAPARANDA, hade alltså fått jobb i huvudstan och ville därför flytta dit. Han ville hyra en lägenhet, eftersom han omgående behövde någonstans att bo samt inte visste hur länge han ville bo kvar. Och han ville bo vid en tunnelbana så att han snabbt kunde komma till jobbet och hade nära hem, när han om Lördagarna skulle leta efter sin Greta, som han trodde att kvinnan i hans liv skulle heta. Och så tänkte han: Jag har ju inte råd att köpa en bostad, men den bussige bostadsministern har ju lovat att även fattiga som jag ska kunna hyra i innerstan! Sagt och gjort, Hans började leta lägenhet i huvudstan. Han ringde, surfade och annonserade. Han läste och läste bostadssidor i jakt på bostad så det var ingen måtta på det! Men ju mer han läste, dess mer olycklig blev stackars Hans. ”Stackars”, varför då? Vänta ska ni få höra!

EN VACKER DAG i ransoneringens tid, år 1942, hade de vise männen som styrde Monismanien samlats och kom att fatta ett beslut om den hyresreglering som märkligt nog gäller än i dag, 60 år senare. Som hade gjort livet mer än lovligt knepigt inte bara för Hans utan också för många andra människor i Monismanien. Men om detta visste Hans i förstone intet. Inte förrän en god vän plötsligt sa:

”Vet du om att det bara är två sorters människor som kan hyra sig en bostad nära tunnelbanan? De som kan mygla med polare i fastighetsbranschen, t ex har bostadsministern och andra röda politiker gjort det; samt de äckligt rika – de som kan betala hundratusentals kronor för ett svartkontrakt.”
”Du pratar”, sa Hans. ”Så får man ju inte göra, sånt mygel fanns ju bara i gamla Sovjet där endast eliten fick bo hur de ville!”
För han var inte särskilt hemma i hur hyresmarknaden fungerade i verkligheten.

Jo då, fick han höra, i Monismaniens storstäder fanns det inga lägenheter att hyra, eftersom det inte byggdes några nya, ty hyresregleringen gjorde det garanterat olönsamt att bygga nytt! Trots detta hade ett byggföretag varit snällt och byggt i S:t Erik, men då hade den visa röda kvinnan Annika Billström sänkt hyrorna efteråt. Bra för dem som hade flyttat in; de fick ju sänkta hyror! Men sämre för Hans och en massa andra, ty sedan vågade ingen, hur snälla de än var, bygga under resten av 90-talet.

Och nej, sa kompisen av bara farten, fastighetsklipparna var ej huvudansvariga för fastighetskrisen. Orsaken till den var i stället den miss de röda gjorde i att ej avreglera finans- och valutamarknaderna samtidigt. P g a denna miss, kunde man plötsligt låna en massa pengar, men man tilläts endast investera inom landet. Eftersom huvudmöjligheten till investeringar fanns i fastigheter, skapades alltså fastighetskrisen av denna röda ”timing-tabbe”.

Vidare fick han höra att vanligt folk som ville hyra nära tunnelbanan, fick leva i kappsäck och – många gånger per år – hoppa mellan olika andra- och tredjehandsboenden.

Hans brukade handla vin på mygel- och mutskandalernas statliga systembolagsmonopol. Sprit köpte han aldrig eftersom den höga spritskatten ju var till för att minimera spritkonsumtionen. Men när Hans fick höra att det var spritskatt även på bostadsbyggande, ja då blev han förbryllad. - Det innebär ju analogt att de visa röda politikerna vill minimera bostadsbyggandet, eller hur? Så tänkte Hans, som var en enkel man och aldrig undrade varför hela näringslivet attackerades, avkrävdes att ”återupprätta allmänhetens förtroende innan det blir tal om någrasomhelst tillväxtfrämjande åtgärder” och beskylldes för bristande etik och moral beroende på ett enda företags bonusar och lägenhetsaffärer (där folk tagit sitt ansvar och avgått). Eller varför bolagen i offentlig sektor (Systembolaget, Vin & Sprit, STOKAB, SL, kommunala bostadsstiftelsen Uddevallahem o.s.v.) ej alls avkrävs skärpt moral/etik/förtroendeupprättande eller anklagas för sina bonusar eller måste ta ansvar och avgå överallt.

 Sen fick han dock ett tips: Monismaniens flygbolag höll på med något som hette relocation. Det fanns också i alla andra länder och betydde att de erbjöd företag ett paket med olika konsulttjänster, för att spara deras tid och ordna bra (andrahands)boenden så att deras nya anställda snabbt kunde få någonstans att bo. Detta så att de som ej ville, eller hade råd, att köpa svartkontrakt, kunde få bo bra i andra hand, till en överkomlig kostnad. Men, tänkte Hans, ”Så kan man ju inte heller göra!” Detta eftersom Hans läst i den största tidningen att statligt avlönade Sverker Thorslund, på Konsumentverket, sagt att relocation är ”kriminellt”[1]. Att Hans inte visste att de som bestämde lagen om detta – Kammarkollegiet – tyckte att relocation var helt OK, eller att det var det enda sättet för vanligt folk att få hyra med det lilla utbud som fanns, är en annan historia. Hans slapp fundera på om Konsumentverket gick i de rödas ledband.

När han hade tänkt en stund, insåg han långsamt men obevekligt att det i Monismanien var döden i grytan att försöka hyra en bostad i stan, om man inte var beredd att mygla, var äckligt rik eller hade rätt kontakter.

En kväll i mars 2001 tittade Hans på den statliga televisionen, vars Aktuellt påstod att Monismanien skulle ligga långt framme gällande marknadshyror. ”Hur kan de säga det, när Affärsvärldens artikel ’Allt friare hyror – utom i Sverige’ hävdar motsatsen. Är denna skattemedelsfinansierade publicservice-kanal helt inkompetent, eller bedriver de röd politisk propaganda?”, tänkte Hans.

Senare hörde han att den visa röda Ingrid Segelström tyckte att det mesta var bra som det var. Hon sa: ”Nu bor ju en och annan vanlig människa på Östermalm, höjer vi hyrorna tvingas de flytta.” Marknaden borde dock ta sitt ansvar och göra rätt för sig genom att bygga fler hyreslägenheter, tyckte hon. Att regleringen gjorde det garanterat olönsamt att bygga, det struntade hon i (eftersom hon uppenbarligen ej förstod det här med verkligheten) och tyckte att de borde bygga i alla fall. Hon sa: ”Hade marknaden fungerat hade de löst det här, och byggt fler hyreslägenheter.”

En vis man hade då berättat för Ingrid om svartkontrakt och om hans väninna sjuksköterskan. I hennes lägenhet gjordes det tvångslyxrenoveringar – kakel, handduksvärmare och så – och då tillät politikerna att hyrorna nästan fördubblades. På så sätt drevs hon, och annat vanligt folk, bort från stan. ”Titta bara på namnen i trappuppgångar i Östermalm och Fittja”, sa han, och förklarade att dessa renoveringar var enda chansen för fastighetsägarna att få ekonomin att gå ihop; och Hyresgästföreningen accepterade renoveringarna mot att de andra hyrorna hölls nere.

Då blev Segelström upprörd och sa att ”nånting måste göras” och försökte införa ett angiveri- och utpressningssystem som hindrade affärer med svartkontrakt. Allt enligt principen att om inte vanligt folk kan hyra i stan, ska i alla fall ingen annan göra det heller!

”Det är ju ingen lösning, det ger ju inte fler bostäder!” Segelströms debatt seglar alltså för fulla segel på havsströmmar som inte finns, tänkte Hans, och kom att tänka på några rader som en vis man vid namn Winston Churchill – han som stoppade nationalsocialisterna – hade skrivit:

Kapitalismens nedärvda last är den ojämlika fördelningen av tillgångarna,

Socialismens nedärvda dygd är den jämlika fördelningen av fattigdomen.
 
STÄRKT AV DESSA RADER gick Hans hem och satte sig i en mörk vrå att grubbla och fundera. Hur får vi fler hyreslägenheter, utan att höja hyrorna för dem som redan hyr, tänkte han. Då fick han en uppenbarelse: ”Vi slopar spritskatten på bostadsbyggande, låter folk bygga nya hyreslägenheter med fria hyror, och låter dem som redan hyr ha kvar sina låga hyror, tills de flyttar ut, och då låter vi hyrorna befrias – mot att tvångslyxrenoveringarna stoppas.”

Hans såg en massa fördelar med denna sin uppenbarelse;, tre av dem kommer jag nu berätta om:

FÖR DET FÖRSTA skulle det då börja byggas en massa hyreslägenheter, och utbudet skulle öka, så att även pris på borätter skulle sjunka. Allt enligt något Hans hört om på gymnasiet som kallades Lagen om Utbud och Efterfrågan. Då skulle hyrorna sjunka i förorterna och i övriga landet i 9 av 10 kommuner, inklusive glesbygden. Hans gamla hyra i hemstaden Haparanda skulle sjunka rejält. Vanligt folk som Hans skulle direkt kunna hyra en lägenhet nära tunnelbanan. Kanske tänker Du nu: ”Han skulle inte kunna hyra i bästa läge på Östermalm.” Men det kan han ju inte nu heller! Han kan ju inte hyra någonstans alls nära tunnelbanan nu! Och nu är det också orättvist eftersom de fattiga i Fittja betalar för höga hyror för att Överklassen på Östermalm ska ha lägre hyror. (En tvåa i Fittja har samma hyra som motsvarande på Östermalm). Alla gynnas av att systemet ändras! tyckte Hans.

FÖR DET ANDRA tyckte han att det vore politiskt genomförbart; alla visa personer som styrde – både de röda och de blå – borde kunna acceptera det.

De röda eftersom den undersökning de beställt både stöder fri hyra vid inflyttning i nybyggda hyresrätter, och dessutom anser att läget måste beaktas mer vid hyressättning. Denna undersökning hade gjorts av Bengt-Owe Birgersson, VD för de kommunägda bostadsföretagens intresseorganisation (SABO), så de kommunala bostadsföretagen borde acceptera. Vidare borde Hyresgästföreningen, så länge de fortsätter att få sina 200 Mkr om året från fastighetsägarna, acceptera den eftersom vanligt folk som Hans och andra, skulle få en chans att bo vid tunnelbanan. Och frysningen av hyror för nuvarande boende kombinerat med stoppandet av tvångslyxrenoveringarna borde de uppskatta, eftersom vanligt folk då ej kunde slängas ut på gatan, som i nuläget.

De blå borde acceptera eftersom deras väljarkrets på Östermalm och annorstädes tryggt kan bo kvar med frysta hyror! De blå tror ju på fria marknader i andra sammanhang, och med detta förslag riskerar de ju ej att tappa en endaste röst.

FÖR DET TREDJE skulle dagens moraliska och etiska förfall upphöra; myglet med skumma bytesaffärer och svartkontrakt skulle upphöra. Vanligt folk skulle få lägre boendekostnader, eftersom ökat byggande ger ökat utbud, som sänker priserna. Detta behövs, inte minst eftersom Monismanien har Europas högsta boendekostnader, långt över det mål på 20 procent av den disponibla inkomsten som åberopas i den politiska retoriken. Ty Lagen om Utbud och Efterfrågan fungerade så, att tog man bort (hyres)regleringen, försvann den svarta marknaden, hade Hans lärt sig. Och Monismaniens folk behövde alla kostnadssänkningar de kunde få, eftersom de levde i det dyraste landet i EU, med näst högst skatt för låginkomsttagare – som de hade många av.

Varför ville Hans ha fria hyror vid nya kontrakt även på gamla lägenheter, tänker du? Jo, han hade, till skillnad från de visa personerna i den rödgröna röran, lärt sig av vänner i forna Sovjet, där socialismen hade testats fullt ut och man hade insett visdomen i Churchills visdomsord; socialismens fokus på att minimera klyftorna leder till stigande fattigdom för alla. Denna ambition att minimera klyftorna som, i Monismaniens fall, på kort tid hade lett till att man halkat ned från 4:e till 20:e plats på välfärdsligan. I den gamla Sovjetstaten Tjeckien hade man lärt sig av forna misstag, och där hade man nu billigare hyror i förorterna än i city. Även de rödas utredning, den av Birgersson, stöder olika hyror i olika lägen. På bilmarknaden, som är fri, där kan folk hyra bilar i olika prisklasser direkt, utan svarta affärer. På samma sätt skulle en avreglerad hyresmarknad innebära att folk kunde hyra bostäder i olika prisklasser direkt!

MEN GLÄDJEN ÖVER UPPENBARELSEN KOM AV SIG när Hans såg att de rödgröna visa personerna ville reglera hyresmarknaden ännu mer med ökade bidrag och mer av samma mynt. Mer fokus på att minska klyftor och mer av den rivnings- och ransoneringspolitik som lett till dagens bostadsbrist och -köer, där de fattiga i Fittja betalar hyra för Överklassen på Östermalm, där endast de äckligt rika – genom svarta affärer – kan flytta in. Med andra ord det som i verkligheten är en sorts Robin Hood-från-helvetet-politik.

”VAD ÄR DET SOM har farit i dom”, tänkte Hans i sin mörka vrå. Är detta verkligen de visa personer som jag beundrade och värderade så högt? Vad är det de strävar efter att åstadkomma – ett samhälle så vrångt och omöjligt som möjligt? Hur länge till ska de vara berusade av sin ideologis luftslott, och blunda för den verklighet som följer av socialism?

MER OCH MER HOPADE SIG skuggorna omkring honom, och än en gång tänkte han på det jobb han hade fått i huvudstan. Men då slog det ner i honom som en blixt från en klar himmel – människa, du kan ju tacka nej till jobbet i huvudstan, få a-kassa och bo kvar i Haparanda! O, underbara tanke! Se där, sa han sen till sej själv, jag visste väl att det fanns någon lösning bara jag tänkte efter! För nog är väl detta ändå det bästa samhället i världen? Eller...? Eller är det inte det?
Den frågan får jag visst lämna öppen, tänkte han.
Och så levde den a-kasseunderstödda Hans lycklig i Haparanda i alla sina dagar. Och några jobb i huvudstan sökte han aldrig mer.

Källförteckning: